If i only could make a deal with god.
Jag tror inte att jag kommer att kunna hålla mina känslor inom mig mycket längre. Jag behöver gråta även om jag vet att jag inte längre kan. Behöver få visa smärtan jag har burit på de senaste veckorna. Eller kanske till och med åren. Jag minns inte riktigt, alla minnerna är lite luddiga för tillfället.
Mamma flyttar om en vecka i morgon. Alltså en vecka efter min födelsedag. Det känns overkligt, surrealistikt. Kanske lite sorgligt, men jag kan inte säga att jag är så ledsen som alla förväntar sig att jag ska vara. Och det är konstigt. Jag borde antagligen ligga ihopkurad i min säng, krama sönder min kudde och snora ner mina tröjärmar- men det gör jag inte. Allt rullar på som vanligt, fast på en högre hastighet. Fast ändå inte. Allt går fort, det gör det. Så otroligt fort. Men jag, jag går runt som i en bubbla, nästintill helt omedveten om vad som händer runt omkring mig. Försöker att ta det lungt, för min hjärna förstår inte. Flytten har kommit för fort.
Det känns som när man cyklar i en brant nedförsbacke, och helt helt plötsligt så backar en bil ut från en garageuppfart så fort att man knappt hinner reagera innan det är över.
Förlåt för att jag tar upp eran tid, jag vill inte ha medlidande. Absolut inte, jag hatar när folk frågar mig på det allra försiktigaste vis "När flyttar mamma din?" som om min mamma hade cancer eller något. Eller som att jag skulle bryta ihop och dö. Jag menar hallå?
Visst, jag uppskattar att ni försöker förstå och allt, men ärligt talat så finns det inget att förstå mer än att min mamma flyttar till Kreta. That's it. Jag har inte riktigt förstått det ännu, kanske aldrig kommer, men det som händer det händer av en anledning. Det är ödet!
Nu är jag klar, ska sova. Mamma säger till mig att jag borde sova, för att dom vill tvinga sig upp vid halv sju och sjunga för mig. För att jag blir ett år äldre. Onödigt, men jag vill inte göra någon besviken och bryta traditionen. Egentligen vill jag inte fira min födelsedag alls, det är liksom ingen stor grej för mig längre!
Tack för att ni orkar med mig, guldvärt!
Naw hannnnnnnii! Du får alltid komma hit, alltid. Bara hoppsa på ett tåg, smsa mig så möter jag dig med öppna armar. Alltid. Eller så kan du ringa. Eller skriva till mig. Jag är alltid här. Jag ska inte säga att jag förstår, för jag gör inte det. Mina föräldrar bor ihop, och jag kommer antagligen inte behöva se dem sära på sig heller, än mindre bo hundratals mil ifrån varandra. Så jag förstår inte hur det är, men jag vet hur det är när allting går för fort, kommer plötsligt. Tomheten, svårigheten att gråta för att kunna komma över. Men jag är alltid här, varesig du behöver skratta, gråta, prata eller bara vara. Åh, varför kan du inte bara komma redan om två veckor?! Måste det vara FEM veckor?!?!?! Uuuuuuuuuh, jag saknar dig. Älskar dig. Jag börjar snart bädda sängen du ska sova i när du kommer. Då kanske du kommer fortare. Åh.. <3
Gumsan!!!!
Inte lätt att läsa dom orden men jag visste att jag skulle finna det i din blogg, inte konstigt. Jag hoppas och tror att vi kommer att få mycket mer tid för varandra, alltså längre egen tid.... Du är såååå fin i många av dina videos och så skriver du fruktansvärt bra...fortsätt med det. Jag kan se genomgående att alla mina barn har en konstnärlig ådra.. Dans, musik, teater, sjunger osv och som vill jobba med människor och känslor. Det gör mig glad. Jag har en hel del bakom mig som jag kanske inte pratat om men Mormor ville att jag skulle följa med när dom flyttade till Dalsland och gå på högskolan där inom konst och teater. Ville nog det själv men var väl lite kär i en kille...dum som man är...har alltid när jag var yngre varit lite av en teaterapa och det är det jag ser hos er alla tre och lite har väl uppfostran gjort. Ni har haft en mamma som hela tiden låter och sjunger i köket och jag tror inte ni har tänkt på det själva. Du har hört det förut, men när Christians kompisar undrar vem det är som sjunger så högt nere i huset säger Christian, jasså det, de e ju bara Mamma.....
